30 april 2019

Första steget

Allmänt

Att vara ung är inte alltid enkelt. Jag minns själv att jag redan vid tidig ålder aldrig skulle finna ett intresse för tjejer. Mer än vänskap. Jag tror jag förstod att mitt intresse för killar var vid 3-4 års ålder. Att växa upp på den tiden då HBTQ inte var lika omtalat som det är idag. Visst det finns alltid några som inte tycker samma. Men aceptansen som finns idag går inte att jämföra. Idag kan unga HBTQ personer leva ett helt annat liv.

Jag minns när jag skulle berätta för första gången för mina närmsta vänner att jag gillade killar. Vi satt 4 st på vår studsmatta. "Jo det är såhär, jag tycker om killar". Då jag hade en kollkompis som genast hoppade lite vid sidan. Men det var mest på skoj. Strax därpå viste hela skolan om att jag inte var som alla andra. Tror jag var 12-13 år gammal. Klart vissa tyckte det var fel och ibland knuffade in mig i skåpet, tryckte till skåpsluckan när jag hämtade mina saker, kastade snöbollar. Men jag höll mig oftast undan dessa personer.

I gymnaiset gick det typ 1-2 dagar och sedan visste alla om det. haha! Vissa kastade snöbollar och andra sa något vid förbifarten. Men ju mer plats jag tog och visade att jag är som alla andra. Jag går inte igång på första bästa och hoppar på han. Det blev ganska "normalt" liv. Detfinns så mycket meratt berätta.

Det jag vill få fram är. Första klivetär alltid svårast. Vissa accepterar det och andra inte. Men jag har alltid gått min egna väg. En vecka var jag emo och andra gick jag i helvitt. haha! Jag har alltid gått min egna väg. Det är den vägen som leder mig till den jag är idag.